Kämpar för att hela min värld inte ska falla sönder.

Ringer med en mobil utan baksida, med en trasig högtalare och som avslutar samtal utan kommando.

Håller hårt i verkligenheten för att den inte ska bli som min telefon.

Inspirationen för livet, arbetet, min passion är borta.

Letar desperat efter gråzonen som livet mestadels ska vara.

För mig är det svårt med balans.

I flera år har det varit svart eller vitt.

Det är ohållbart.

 

Jag vill inte prata.

Jag vill svälja känslorna, oron, det konstanta hugget i magen, tårarna som vilar i ögonen men aldrig skäpps fria och ångesten.

 

Trots att min telefon har flertalet brister, älskar jag den och vill inte byta ut den, fast än jag innerst inne vet att en framtid med den är ohållbar.

Ser jag på mitt liv på samma sätt?

Jag är van att leva i en emitionell bergochdalbana.

Är jag redo att brya alla invanda mönser?

 

Felet är nog att jag inte tror på lycka.

Det är inte ett hållbart koncept.

Det är kortvarigt, alltså kan det inte vara en långsiktig lösning.

Därför vill jag ha gråzonen. 

Den trötta vardagen som rullar på utan större incidenter som påverkar min emitionella och psykiska hälsa.