Har gått i skolan i två dagar nu, det känns ok men ändå inte. Det är grymt jobbigt att bara vara där, sen ska jag ju göra saker också. Tror även att jag håller på att bli sjuk igen då jag haft grymt ont i huvudet och örat idag (huvudet mest nu på kvälskanten). Imorgon är det väl bara att ta nya tag då det är prov i engelska gramatik, provhelvettet kan ju ta sig tillsammans med bokjävlen. Det är inte skönt att vara tillbaka, visst det är jättemys att träffa mina härliga tjejer igen, men annars var det bättre hos pappsen.

And now we're off to skidbacken!

Nu har jag äntligen åkt. Äntligen borta, i alla fall för stunden. Skönt att slippa; skola, tjatande klasskamrater, bussar, människorna, läxorna, lektionerna, hemuppgifterna. Jag vill bli grön igen. I helgen ska jag njuta, jag ska ha det roligt, hoppas jag i alla fall.

Jag upptäckte just att jag troligtvis kommer att vara i Turkland när det är peace & love, FAAAAAAAN!

Detta skulle vara en glad, possitiv och lycklig blogg, eftersom att jag senaste tiden nästan bara skrivit dyrtra klagoinlägg. Men så verkar fallet inte vara. Jag skriver det som kommer ut och det är tydligen bara dystra saker. På den muntliga redovisningen av sbservationen av mig sa Evelina att jag var en av de gladaste människorna i klassen, men ärligt talat känner jag mig som en deppigaste. Det är väl skönt att folk inte uppfattar mig så som det känns. Men det är jobbigt, jag orkar inte vara glad längre, jag orkar inte vara trevlig, jag orkar ingenting och det är mitt problem. Jag är för lat, jag har ingen energi överhuvudtaget till att göra något. Jag vill inte göra skolarbetet, jag vill inte träffa mina vänner, jag vill ingenting. Det suger för jag vill göra allt som går att göra egentligen, men jag har ingen energi och ingen lust. Jag har varit possitiv och gjort saker de senaste två veckorna, men nu faller jag tillbaka igen. Min drivkraft är borta och jag måste finna den igen, finna något som lyser upp min dag och ger mig energi att satsa på mig själv igen. Men det är lättare sagt en gjort..

Jag förstår inte hur jag kan känna mig så full av känslor, men ändå helt tom.
Hur jag bryr mig för mycket om allt när jag egentligen inte bryr mig om någonting.

Jag har precis kollat lite på mina kära klasskamraters bloggar där de berättar att de varit duktiga och pluggat på studiedagen. Jag kan inte säga att jag själv varit så duktig, jag iof gick upp tidigit imorde eftersom att jag hade tid och undersökning klockan 08:00, kom hem klockan 10. Väl hemma åt jag frukost och tittade på lite Gilmore Girls, sommnade dock under tiden och vaknade för ca 30 minuter sedan. Jag ska nog sätta igång med talet snart, men har ganska ont i huvudet så väntar nog en liten stund för att se om det går över.

"Det är inte lätt när det är svårt"

Allan, Voldemort. Chalala ojoj oj, ja en sak som är säkert just nu är i alla fall att jag pratat med alla dem idag och inget pirr. Yes, it's over now! Men det kommer säkert förändras om jag känner mig själv rätt. Men samtidigt orkar jag inte lägga ner massa energi på att bry mig om pojkar.