Jag brukar saga att jag alskar att plugga,

varfor gor jag det?

Det finns inget alskvart i detta..

 

Snart skjuter jag huvudet av mig,

jag ar serios.

Eller sa satter jag mig ner i ett horn och grater till jag dor av uttorkning.

 

Satt pa biblioteket till sent i garkvall,

gick hem och at och sov,

nu ar jag sedan nagra timmar tillbaka pa bibliotekt helvettet.

 

Jag har 1000 ord for mycket,

min uppsats ar helt irrelevant,

deadlinen ar om 25h,

och jag har noll motivation.

 

Till min kära mor:

 

 

Storlek: 4 

 

Nöjd?

Ännu en dag som alla andra.

Morgonprommenad, biblioteket, middag, sova.

Eller ja försök till att sova.

Har haft svårt att sova senaste veckan.

Igår drack jag till och med alkohol för att försöka däcka totalt i rimlig tid.

Fungerade nästan, somnade klockan 21, tyvärr vaknade jag 23 och somnade inte om förän 03..

Tror att det är stressen inför allt skolarbete som ligger och trycker.

Och sen alla andra taknar som spökar om natten, 

alltid är det något som inte går att släppa.

 

Min nya telefon är i alla fall apkul och bra,

Tog lite bilder imorse när vi var ute och gick.

Severn är översvämmad igen,

det syns kanske inte på bilderna men vattennivån har stigit enormt senaste dygnen. 

 

l

Mitt fina Worcester.

Vi fick lite solsken imorse för första gången på länge, 

annars så bara regnar och regnar det.

Var glad att jag tog mig tid och fick några solstrålar på mig.

Gav lite extra energi till att orka med biblioteket en dag till.

Börjar i alla fall nästan bli klar med min uppsats som ska in på torsdag.

 

Lektion 10:15-11:15, skippade seminariet och gick till gamla biblioteket för att jobba på min uppsats som ska in på torsdag.

Där blev jag och Olivia kvar till klockan fem.

Fick mycket gjort vilket var skönt,

och jag har gjort en plugg-plan för resten av veckan så detta arbetet ska nog blir bra och komma in i tid.

 

Tog en spontan springrunda ikväll,

sen en snabbis på gymmet för lite styrka. 

Spontanitet är nog bland det bästa som finns.

 

Nu är jag helt slut och nerbäddad i sängen,

ska kolla ett avsnitt av Vampire Diaries och sen sova.

Jag är helt slut,

har haft noll energi denna veckan,

och allt jag gör är att plugga och sova,

orka knappt tänka längre.

 

 

Haha, rolig, inte varje dag det blir dyrare på rea.

 

En dag ska jag "walk down the aisle" i en klänning som denna och i slutet av den ska jag möta min prins.

 

Jag tror inte att jag kommer att träffa honom snart, men en dag ska jag träffa honom.

 

Han ska överaska mig med en hemalagad middag, levande ljus och röda rosor, efter middagen bjuder han upp mig på dans till "Paulo Nutini - No other way" som han spelar på gramofon... Jag berättade just detta för Elin och Olivia som snabbt konstaterade att jag kommer att bli galet besviken om jag fortsätter att drömma om detta (och ja jag är medveten om att det nog är omöjligt att hitta Paulo Nutini på vinyl, men det var inte poängen). 

Men jag vill inte bli besviken, det måste ju finnas en människa där ute som har en romantisk gen och som kan komma att tycka lite om mig.

 

Jag har länge tänkt att jag kanske ska acceptera det faktum att man inte ska kunna förvänta sig allt av den människa som man väljer att dela sitt liv med. Och det ska man inte, det är därför man har familj, arbetskamrater, bekanta och nära vänner av båda könen. Jag kommer aldrig hitta en kille som kan ersätta det jag har med Olivia, Aleks, Catte, Elin, Alexandra, Chris, eller någon annan av mina vänner. Men jag kan hitta någon jag kommer överens med och har roligt ihop, har passion med och känner starka känslor så är jag mer än nöjd. För så länge en person har det, är jag villig är dela mitt liv med den och på sidan av kan jag ha vänner jag kan deepa med, ha aproligt med och som gillar att göra saker som min prins inte gillar. Det enda jag tycker att man kan förvänta sig av den personen som man väljer att gifta sig med är kärlek, passion och stöd, och seriöst hur svårt ska det vara att hitta?

 

Nej jag fortsätter att tro på den där stora kärleken och om det är en sak jag ska göra innan jag dör så är det att ha mitt sagobröllop.

Nu har det varit tyst lange.

Jag lever fortfarande.

Jag lamnade in min forsta uppgift for detta aret i mandags (den fick mycket effort men ingen karlek, jag har slutat att lagga ner djupa kansomassiga engagemeng i mina arbeten, det far ga som det gar, jag gjorde mitt basta och det ar allt jag kan gora (woho go Carro), den blev ett ord i fran att vara for lang och har fem sidor med referenser, sa det sys ju att jag lagt ner tid pa den i alla fall, sen om innehallet haller aterstar att se) och jobbar nu pa min andra som ska in nasta vecka och forsoker fa fart pa min dissie.

 

Annars har det inte hant mycket de senaste.

Forutom att jag slog nytt person basta pa gymmet imorse.

Det kanndes galet bra.

Tack vare det kan inget forstora denna dagen.

Plugget har gatt segt men det gor inget,

for trots det sa har detta varit den basta dagen pa lange.

Jag kanner mig i bra form med nagot i alla fall

och jag haller pa att lara mig att ta vara pa det lilla!

Aldrig ska man vara säker på att de har försvunnit.

För när allt återgått till det normala, 

eller ersatt av något nytt är nog sättet att formulera det på.

Så kommer de tillbaka,

med ny kraft.

 

Jag är egentligen ingen hatisk människa,

inte ens när jag har anledning till att hata.

Men ingen kan förstå, 

för ingen var där,

utom vi.

 

Vi är de enda som kände det där

just då.

Kanske är det just därför situationen korrupterade.

Det är därför jag regarerar så starkt på ett par ord

som jag inte behövde höra.

Det finns bara en som kan förklara.

Den enda jag inte kan prata med.

 

Jag förstår varje myt, novell och roman 

om de nattliga demonerna.

Vissa kallar de vampyrer

som om natten suger livet ur folk,

andra varulvar

som i månljus förvandlas in till ett otäckt monster.

 

Jag kallar det ingenting, 

men jag vet känslan.

Jag har mått musten ur sugen och

träffat monstret.

 

276 dagar av ovisshet,

början på oändligheten.

Eller så gör jag ett halsband av vitlök,

ser till att det inte är fullmåne och ger

ett sista försök bekämpa

det som jagad mig så många mörka nätter.

 

Fast jag slår nog bara igen laptopen,

lägger huvudet mot kudden,

låter taknarna ta över

och förhoppningsvis försvinner de

när dagen åter gryr.

Då fortsätter vardagen och

jag är fri.

Tids nog tar nya änglar och demoner över,

tills något händer och han

kommer tillbaka med ny kraft. 

Leverans från Skandinavian Kitchen, inte helt fel.

 

 

Kallt och dimmigt i Worcester idag.

Nyligen hemkommen efter en morgon promme med Amelie. 

Skönt att komma ut lite.

Skönt att inte vara sliten på en torsdags morgon.

Amelie kan nog inte säga detsamma,

men hon bjöd på härliga historier.

Ikväll finns det många anledningar att le.

Jag har glömt bort att jag i förmiddags sprang på Ned, efter jag varit på gymmet, jag såg lagomt snygg ut; trött, svettig, smutigt hår, i tränings kläder och osminkad, men men.

Sverige vann ju fotbollen och jag har köpt min iPhone!

Och vem bryr sig om Ned egentligen? 

Inte jag!

Inte idag!

 

Jag kommer från och med denna dagen bli en sån där människa jag hatar som pillar med sin mobil hela tiden.

Men eftersom att internetet på den inte börjat funka än (det kan tydligen ta upp till 24h) så fortsätter jag att äta frusna kakor, dricka grönt cheesecake te och skriva på min PR uppgift.

 

Jag ville ha ett blåöga och näsblod.
Det blir rosé och rom istället.
#drinkthepainaway

 

Försov mig en timme idag, då börjar ju dagen bra.. NOT

Tur att jag inte hade någon ttid att passa i alla fall.

Skjuter på gymmet ett par timmar och försöker få lite plugg gjort först. 

 

Har fått mail av min ched som undrar om jag vill ha fler jobb tider.. 

Jag får fundera på den lite.

 

Skypeade med hela släkten igår som samlats för att fira farsdag hemma hos mina farföräldrar. 

Önskade att jag var där.

Saknar faktiskt min fina familj,

och börjar för första gången ifrågasätta ifall jag ska jobba så mycket under julledigheten,

 

Ja vi lever bara en gång därför ska vi göra det fullt ut.

 

Jag kommer att fortsätta att tycka på detta MEN jag måste även på poängtera att det är skillnad på att göra saker man verkligen vill göra och dumma, impulsiva beslut.

 

Bara för att man lever varje dag till fullo, är det ingen ursäkt för att göra idiotiska saker.

Det handlar om att göra det man verkligen vill göra.

Sen finns det grejer som man i teorin vill göra men man är smart nog att förstå att konsekvensen inte kommer att bli den som man hoppas på så man struntar i att göra det.

 

Jag är medveten om att jag kommer att se tillbaka på livet på ålderns höst och ångra att jag inte gjorde en massa saker, men i dags läget så känns det inte rätt och man ska inte gå emot sig själv.

 

Det spelar ingen roll vad folk säger, om någon pressar dig till att göra ett val du inte är 100% comitted to, kommer du inte bara hata dig själv utan även personen som pressat dig = not worth it.

 

Så oavsett vad som händer,  hela YOLO grejen funkar bara när DU själv vill något, då ska du ta chansen.

 

Jag hoppas att ni alla mina fem läsare förstår att detta är skrivet till mig själv som en påminnelse, men om ni känner att ni lärt er nått så är ju det bra.

Jag ville typ skicka iväg ett meddelande till den där fina killen, 

och för att göra det enkelt för er så kallar vi honom Ned.

Men min magkänsla har sagt nej hela dagen till att göra det, 

så jag överlät beslutet till universum genom att göra ett lotteri.

 

Jag gjorde tre lappar där det stod "skriv", "skriv inte" och jag lämnade en blank.

Jag blandeade lapparna och plockade upp en.

Det var den tomma. 

Jag såg det som ett tecken för mig att aktivit fatta ett belut själv eller att göra ingenting.

Sen kom jag på att sannorlikheten för att det skulle bli ett nej när jag gjorde lapparna på det sätter blev ju 2/3 att det skulle bli ett nej.

Så jag hade två återstående lappar med ja eller nej på,

jag valde att ta en ny lapp.

På den stod det "skriv inte", 

så nu skriver jag inte.

 

Fast jag vill ju typ prata med honom.

Aja jag blir inte lyckligare av detta så nu stänger jag av internet och går ut och går en promme istället.

 

 

 

 

Igår var jag på krigstigen och hade balls stora som meloner.

Jag sa ifrån när människor betedde sig illa och redde ut dispyter.

 

Jag lever fan som jag lär nu.

 

Eller?

 

Ni vet den fina killen som jag skrev om förut, och att jag skulle skaffa mig lite balls och gå fram och snacka med honom?

Det behövde jag inte för igår kom han fram och snackade med mig, och jag föll lite mer i min "amis kärlek"*.

Han är verkligen den finaste och trevligaste killen jag träffat på jag vet inte hur länge och förhoppningsvis så tycker han litet om mig också.

Han frågade mig om jag fortfarande gymmar på samma gym för att han inte sett mig där denna terminen, det borde ju betyda att han tänkt på mig eftersom att han lagt märke till att jag inte varit där samtidigt som honom.

Om det är långsökt så får det vara det, jag är ju ändå bara en liten tjej.

Idag skulle han spela golf.

Han har en hund, här i Worcester.

Han har börjat på sin dissie.

Han är bara så McDreamy so det är galet.

 

Idag är jag så galet glad och lycklig chej.

Det är nästan pinsamt hur lättköpt min lycka är men whatever, jag behövde detta leendet för att orka med plugget just nu!

 

*Amis kär: att tycka att någon är snygg/rolig/trevlig/sexig/fin etc och säga att man är kär i dem pga av det, synonym: crush.

Sitter på tåget, läser Fifty shades of Grey och tårarna rinner ner för mina kinder.
I'm such a sad excusse for a girl.
Jag vet inte vad som är värst att jag bölar in public eller att jag bölar till Fifty shades of Grey.

På väg hem från London nu i alla fall, har varit supersöknt med ett litet miljö ombyte, jag är för första gången inte taggad på att åka hem till Worcester.
Jag är lite små less på mitt älskade Woo nu.
Eller så är det mig själv jag är less på.. Whatever..

Det blev inte många timmars sömn inatt.

Satt uppe till tre och pillade med Windows Movie Maker och brottades med Facebook.

När jag väl hamnade i sängs så drömde jag dumma mardrömmar.

Vaknade vid halv sex och var livrädd.

Vågade knappt somna om, men lyckades till slut 

och drömde om ögon.

De där paret av mörkbruna ögon så djupa att jag kan drunkna i dem.

Ögonen älskade mig i drömmen och lämnade allt för att vara med mig.

Så när klockan ringde nollåttanollnoll, ville jag inte stiga upp.