Denna julen var planerad att spernderas på jobbet,

men planen var även att hinna träffa alla mina vänner förra veckan.

Men det blev inte av eftersom att jag varit sjuk.

Det suger ju rätt hårt att jag detta året får välja mellan vänner och familj,

och familjer går före. 

 

De ringde och väckte mig från jobbet och det finns inget personal så när jag åker till jobbet idag kommer jag inte hem förän mitt pass imorgon är över (alltså blir det ett 24h idag) och då åker jag direkt norrut.

 

Julafton blev riktigt fin i alla fall. 

Vi började med en prommenad, kollade på Madicken, åt julgröt, Tomten kom, Kalle Anka, en kunds familj kom, öppnade packet (till och med jag fick klappar,en chokladask och ett par grytlappar (precis vad jag behövde), jag var apnöjd), julbord, efterrätt, det blev jul helt enkelt. 

 

Fick inte så många klappar (har iof resten av släckten kvar att fira med i veckan, och jag tycker inte att klapparna är så viktigt heller) och den jag uppskattade mest var resultatet från min rapport som jag lämnade in i slutet på november och kanske morgonens dagens samtal - möjligheten att tjäna lite pengar. Summan av kardemumman, de klapparna jag uppskattar mest är de jag gett till mig själv (jag skrev ju arbetet och jag utför ju jobbet). Kan jag sammanfatta detta som att jag är awesome?.. 

 

En liten tanke på juldags morgon.

 

Hur fungerar det i himmlen egentligen?

Borde det inte vara fullt av triangel-draman eller lyckas alla komma överens?

 

Jag menar det är vanligt att folk dör,

och att deras respektive träffar en ny kärlek efter dennes död.

Så i himelen, väljer personen som gått vidare att gå tillbaka till sin första man/hustru

eller väntar den på sin nye som kanske fortfarande vandrar på jorden?

Och vad händer när de alla tre sitter där uppe?

Är det eitiskt rätt att låta den första kärleken spendera oändligheten ensam bara för att denne dog först? Låter mer och mer som helvettet.. Tror att jag får gå till en präst med denna frågan.

 

Lyssnar sönder Ellie Goulding – Figure 8 - Radio Edit just nu.

 

Jag följer the #363 rule of relationship.

Vill göra en stor pinsam facebook uppdatering som kommer att få mig att se ut som en galen idiot, men på grund av just det så väljer jag att inte göra det.

 

Jag börjar seriöst tro att jag inte har några känslor för att jag väljer att jobba jul och nyår istället för att fira med nära och kära.

Jag tänker på hur mycket betalt det är och känner helhjärtat att det är värt det.

Jag behöver pengar för att överleva,

jag behöver pengar för att underhålla min livsstil.

 

Ändå blir jag arg, ledsen och känner att jag har förlorat när Kristoffer i år igen får fira nyår med Elin.

Känns som om han vinner.

Det är ingen tväling.

Men i år var "mitt" år att få vara med henne.

Visst, jag har gjort mitt val och kan inte klaga, 

men ska jag vara ärlig så trodde jag inte att hon skulle vara här över nyår.

 

Jag är så arg och avundssjuk på Kristoffer för att alla alltid umgås med honom och inte med mig. 

Jag har väl själv satt mig i sitsen, det var ju jag somm gjorde slut och jag håller inte kontakt med folk så bra osv.

Men det är inte så jävla lätt när det känns som om alla är på "hans sida" trots att sidorna inte ska existera.

 

Men jag gör som jag alltid gör, jag sätter ett leende på läpparna och önskar alla en trevlig juldag och nyår, hoppas de får en trevlig kväll.

Det är helt sinnessjukt hur Kristoffer och mitt förflutna med honom inte spökar i Worcester, men så fort jag kommer till Norrtälje så kommer allt, nostalgi, ilska, avundsjuka, hat, tacksamhet..

Betyget jag slitit håret av mig i väntan  på,

äntligen kom det.

 

Jag hade en mixad känsla av lugn och oro inför denna uppgiften

och trots att jag fick det jag velat var kritiken ett slag i magen.

 

Jag fick fantasktiskt med beröm över min research, bearbetning av information och att connecta informationen till böcker och teri, vilket jag brukar vara duktig på.

 

Den andra som jag brukade vara duktig på är att skriva.

Att skriva har alltid varit min styrka, det är tack vare det jag kommit dit jag är.

 

Sen vet jag att läraren som gav feedbacken är otroligt osmidig när det kommer till att ge konstruktiv feedback.

 

Men allt jag tar med mig från detta arbetet är att arbetet inte var bra skrivet. 

 

Och imorgon börjar jag skriva nästa arbete med denna klumpen i magen.

Om du letar efter saker som kommer att såra dig så lovar jag att du kommer att hitta dem.

Du kan skylla på att du är nyfiken, eller bara råkade snubbla över just den informationen.

Men lilla gumman, du snubblar inte över något som du själv grävt upp.

Och inse att en av dina många talanger är online research, det är bevisat flertalet gånger.

Du är dessutom duktig på att addera information och dra slutsater, ibland förhastade, ibland väl utarbetade och sanna, när alla variabler tyder på just detta.

Så du har dig själv att skylla att det hugger i hjärtat när du ser vissa saker, för det är du själv som blottar dig för det och du är väl medveten om vilken konsekvens som dina handlingar kommer att leda till.

 

Det är otroligt svårt att leva som man lär, 

det bevisar jag gång på gång.

Så hur var det där med att inte kyssa grodor på krogen?

Det höll ju i ett par timmar i alla fall,

enda tills jag träffade honom på dansgolvet igen.

 

Något jag lärt mig under denna terminen är i alla fall:

fuck yolo!!!!

Man ska inte övertänka saker,

eller känna sig tvungen att göra eller försöka, 

bara för att tiden rinner ut.

Världen kanske går under om en vecka, 

och jag kanske inte gjort allt jag vela göra, 

men det är så av en anledning, 

ett resultat av alla mina beslut

och om jag kunde gå tillbaka och

göra om, eller göra mer, 

så skulle jag inte ändra en sekund!

 

Det viktigaste som livs coachen Caroline

insett senaste tiden och delar med sig till alla sina tretton läsare är:

lita alltid på magkänslan!

Känns det inte rätt så är det inte det,

måste du övertala dig själv att göra något,

trots att magen säger nej, så låt bli.

Är det dumt och galet, men känns rätt,

gör det!

 

Några nyfikna själar undrar nog vad som hände med grabben
som gav mig ett leende förra veckan.
För er kan jag berätta att det som hände var ingenting!

Vi sågs i söndags, och det var....
..Awkward..
Hade inte mycket att säga varann, 
jag var nervös och kände mig som en osäker jävla sjuttonåring, 
en känsla som var allt annat än varm, välbekant och rolig.

Insåg att jag hatar att lära länna nya människor, 
i alla fall killar som det finns någon form av intresse för.
Det är ju apjobbigt, speciellt om man träffas under de circumstances som vi gjorde,
då börjar man liksom i fel ände.
Note to self: Sluta kyssa grodor på krogen.

Det är så mycket enklare
och framförallt roligare att hänga med folk som man (jag) är trygg med.
Det hela blir liksom så mycket enklare då.
Fast om man inte går genom den jobbiga '"tillhörafasen", 
kommer man aldrig att komma till den intressanta "kontrollfasen"
för att enda up i den härliga "öppenhetsfasen".

Influerad av LK, 
jotack.
Jag kan ju passa på att highlighta att jag är en sann LKare.
LK har verkligen format den jag är, 
det tog tid, 
massa tid, 
jättelång tid.
Men jag läde mig massvis och applicerar det varje dag.

Jag har gjort BL stolt en gång sedan jag tog studenten 
och skulle säkert kunna göra det igen om jag bara berättade för honom
hur mycket jag vardagligen använder mig av den kunskap som han fört vidare till mig.

Oj, va jag kom av mig från ämnet, 
grabben och jag smsade lite tort igår,
och jag tror att jag tappat intresset rätt rejält, 
han var fin och bra på att kyssas, 
det var kul med uppmärksamheten som han gav mig, 
i en vecka.
Men han är bara arton år och en fresher..
Vi klickade inte rikigt nyktra, 
så jag tar det för vad det var och sadlar om!

Varning!!

Alkohol kan ha konsumerats före detta inlägg skrivits.

 

Men jag måste bara skriva,

för jag har en sån galen crush..

Träffade en kille i måndags, 

sen igen i torsdags, 

och sen nu,

och han får mig att le som ett barn på julafton.

 

Och varje gång det plingar till i mobilen och det är han ler jag lika stort.

Allt jag vill nu nu är att han vänder om och står utanför min dörr.

 

Förhoppningsvis så plingar det till i telefonen imorgon och är han.

Förhoppningsvis så ses vi någon dag i veckan.,

 

Om inte så kommer jag ihåg denna känslan, 

och just som jag skrev detta så skrev han och jag lägger ifrån datorn och somnar med ett leeende på läpparna!