Livet blir sällan som man planerar, det är ju ingen nyhet för någon.

Jag gick på en jobb intervju i tisdags, provjobbade i tisdags kväll och har kört ett lång-pass idag och har massa tider i nästa vecka. 

Det där med att vara ledig blev ju inte riktigt av men men det finns det tid för senare i livet, typ när jag är pensionär, men för att ens kunna ha råd att bli det måste jag ju jobba först (och pensionsspara.. har lite panik över det faktiskt, det står i mitt kontakt på mitt "riktiga" jobb at de inte har någon pension grej, så den gäller att spara privat och hur i hela friden gör jag det här, hjälp någon?!?! Och är den ens relevant att tänka på det här och nu, eller kan jag vänta i några år). 

 

I varje fall så ser framtiden ljus ut,  jag kommer att ha råd att köpa mat varje månad och jag kommer att jobba så pass mycket att jag inte har tid till att spendera dem på något annat, e.g. utgångar, kläder etcetra. 

Det enda negativa med detta är nog att jag kommer att bli fet, för jag hinner bokstavligen inte träna (e.g. på fredag jobbar jag 9-17 på Museumet och 18-stängning på resturangen) och att allt jag käkar är typ pasta för det går fort.

 

Mitt andra jobb (om jag nu får stanna dvs, jag provjobbar ju fortfarande). 

Har jobbat två dagar på mitt nya jobb. Kommit hem båda dagarna och varit helt döds trött. Jag har verkligen fått en mjukstart på jobbet så kan inte skylla på att de sliter ut mig. Trots det är jag helt slut klockan fem varje dag. 

Jag är glad att jag har frysen fylld med halvfabrikat och matlådor, för någon ork eller inspirationtill att laga mat finns inte. Jag saknar att bo hemma och komma hem till färdig lagad mat. Jag saknar att jobba shift så att man i alla fall är ledig lite av dagen. Nu börjar jag förstå fördelarna med att ha sambo/vara gift, jag ska nog ta och skaffa mig en hemma-man, som kan tvätta städa och laga mat till mig medan jag är på jobbet, sen kan han få skeda mig när jag kommer hem. Visst låter det som ett vinnande koncept?

Men jag gillar verkligen mitt jobb än så länge, så jag klagar inte.


Nu har jag bytt ut den här arbetsplatsen

 

 

Det är snart tre år sedan en nervös Caroline satte sig på planet mot England för att börja på universitetet i en stad hon aldirg varit i eller hört talas om innan. Den lilla staden Worcester har under dessa åren på blivit mitt hem. Med detta inlägget vill jag visa er små glimtar av min lilla stad.

Måndag: Sista examet någonsin, och slutet på min uni karriär.

Tisdag: Enda dagen detta året som jag är arbetslös.

Onsdag: Första dagen på jobbet.

Torsdag: Andra dagen på jobbet.

Fredag: Tredje dagen på jobbet.

Lördag: LEDIG

Söndag: LEDIG

 

Nästa vecka blir en av de mest spännande under hela detta året, eller kanske någonsin i mitt liv. Jag kommer att vara klar med uni, börja mitt nya jobb och få njuta av att vara helt ledig. Jag vet inte ens hur det känns att vara ledig längre. Jag ska nog ta och köpa mig tredje boken i Fifty serien och bara njuta. 

 

Framtiden ser i övrigt rätt ljus ut. Ska packa ihop lägenheten och flytta till ett ännu okänt ställe över sommaren för att sedan flytta ihop med min kära vän Heidi till hösten. Mitt voluntär arbete på Sight Concern håller på att utvecklas. Malta för att träffa Catte och Alexandra är prel bokat. Om jag sköter mig på jobbet så finns det möjlighet att det utvecklas till en fast anställning. Wawawiiwawaa.