Jag har senaste tiden predrikat för alla mina vänner om att ta tag i allt vi vill göra och göra det nu innan det är för sent. Om några månader är vi klara med uni och alla kommer att flytta iväg till olika städer och länder, de flesta av våra bekanta och vänner här kommer vi troligtvis aldrig att träffa igen. Så nu är det dags att göra de sakerna vi alltid velat göra, ställa frågorna vi vill ha svar på och berätta det vi velat säga till de personerna. Vi måste ta alla dessa chanser för att kunna leva livet fullt ut. Ingen ska behöva leva med ånger om att inte gjort det man vill göra, ingen av oss ska behöva tänka tillbaka på uni tiden och undra "what if..". 

 

Detta har jag alltså gått omkring och inspirerat de i min närhet med, men jag själv då? Har jag sagt det jag vill säga, ställt de där frågorna och gjort allt det jag vill göra? Nej, det har jag inte. Bör jag göra det? Ja. Då kommer nästa fråga, vågar jag göra det? Kanske. 

 

Det finns en kille här i stan som är bland det finaste jag sett och inte nog med det utan han är nog den snällaste, trevligaste och gentlemana lika dude jag träffat här. Jag hade en chans med honom en gång för flera månader sedan. Jag tog den lite halvt och har sedan dess undrat hur det skulle vara att spendera lite mera tid med honom. Jag har sett honom ute ett par gånger sedan jag kom tillbaka och vi har alltid hälsat och pratat kort men artigt. Sist jag såg honom stod jag några meter bort och fnittrade och ville inget hellre än att gå fram och prata med honom, men jag var för feg. Så när jag ser honom nästa gång ska jag ta och mana upp mig och gå fram och prata med honom.

För exakt ett år sedan var jag i Paris med min bästis. Jag var upp över ögonen förälskad, och hoppade upp och ner när jag fick sms av honom som dagen till ära fyllde år. Vi drack ett par flaskor vin och blev fulla på hotellrummet. Vi borstade tänderna och tog en miljon bilder och däckade sedan till en film. 31 oktober 2011 var en bra dag.

 

Det är inte konstigt att det tar tid att plugga ibland. 

Första året på uni slog jag upp ord ganska frekvent när jag pluggade, ofta för att förstå hela kontextet i meningar både när jag läste skrev och gjorde spreadsheets (Finance var värst).

Andra året slog jag inte upp många alls, inte medan jag läste i alla fall, var mer när jag skrev och inte visste hur jag skulle formulera mig.

Tredje året? 

I en av mina kurser "Managing Emerging Issues", har jag en lärare men ganska hög akademisk standard på sin engelska, både när han talar och skriver. 

Sitter med läxan tills imorgon nu och det är fan inte lätt.

Jag kollar upp ett ord för att fatta vad han menar, varpå det ordet förklaras av ett ord jag inte kan, såklart så förklaras det ordet med ett ord jag inte känner igen heller...

Det är ett himlans Google translatande och Tyda.se-ande just nu.

 

Tex:

Geo-economic = Spartial, temporal and political aspect on economics or resources.

Spatial = Pertaining to/ involving/ having the nature of space (rumslig, rymd)

Pertaining = Be a part of or attribut of.

Uppenbarligen är jag inte den enda som tycker att Brad Pitt aden för Chanel no 5 inte rikitgt uppfyller sitt purpose.

http://www.guardian.co.uk/fashion/fashion-blog/2012/oct/16/brad-pitt-chanel-no-5-smell-disaster

Jag har i alla fall kommit på varför den inte tilltalar mig.

För det första, om ni kollar in reklamfilmen så är den nog det värsta jag har hört.

Han låter som en dålig vis-man, den äldsta, klokaste i den lilla byn som ligger mitt ute i skogen i från en floppad B film.

Inget av det han säger är trovärdigt och sättet han säger det så är bara ick, eller det är en fransk reklamfilm så kankse jag ska säga eeck.
För det andra så har inte Brad Pitt looken eller stilen som jag förknippar med Chanel.

För att representera Chanel som märke borde det vara en stiligare man, Pitt är för butch för Chanel.

 

 

 

 

Det enda positiva jag hittar med denna kampanjen är att jag för första gången på länge på rikitgt engarerat mig i något, haft en åsikt och brytt mig. Så tack så mycket Pittan.

Brad Pitt, den tidlösa hunken? 

 

Första man någonsin som är ansike för Chanel No 5. 

Jag kan inte bestämma mig för om jag gillare eller inte.

 

Han börjar se lite gamal ut.

Och va tusan hände med håret?

 

Jag vill nog inte dofta Nr 5 när jag ser honom.

 

Dagen har flytit på ok trots lite sömn.

Jag borde nog läsa på ett universitet med lektioner från morgon till kväll.

Alla är medvetna om att det finns saker och personer som ger energi och de som tar energi.

Idag lämnade jag min andra lektion med energi och ett leende på läpparna.

Hade jag mått bra om jag hade lektioner som fyllde större delen av min vakna tid?

Kanske jag trots allt ska söka och läsa en master direkt efter min bachelor?

 

Idag har jag inte många ord att ge så jag väljer att dela med mig av några jag hittat online.

'"Att må bra psykiskt handlar om att ha tillräckligt med resurser för att klara av vardagens krav. Att kunna förverkliga sina personliga mål, känna sig älskad, sedd och behövd. Att känna gemenskap och uppleva tillvaron som meningsfull. Att kunna hantera livets motgångar. Att kunna använda sina talanger, ha intressen att engagera sig i samt ha självkänsla. Detta gäller för alla, ung som gammal."

 

Kämpar för att hela min värld inte ska falla sönder.

Ringer med en mobil utan baksida, med en trasig högtalare och som avslutar samtal utan kommando.

Håller hårt i verkligenheten för att den inte ska bli som min telefon.

Inspirationen för livet, arbetet, min passion är borta.

Letar desperat efter gråzonen som livet mestadels ska vara.

För mig är det svårt med balans.

I flera år har det varit svart eller vitt.

Det är ohållbart.

 

Jag vill inte prata.

Jag vill svälja känslorna, oron, det konstanta hugget i magen, tårarna som vilar i ögonen men aldrig skäpps fria och ångesten.

 

Trots att min telefon har flertalet brister, älskar jag den och vill inte byta ut den, fast än jag innerst inne vet att en framtid med den är ohållbar.

Ser jag på mitt liv på samma sätt?

Jag är van att leva i en emitionell bergochdalbana.

Är jag redo att brya alla invanda mönser?

 

Felet är nog att jag inte tror på lycka.

Det är inte ett hållbart koncept.

Det är kortvarigt, alltså kan det inte vara en långsiktig lösning.

Därför vill jag ha gråzonen. 

Den trötta vardagen som rullar på utan större incidenter som påverkar min emitionella och psykiska hälsa.

Jag undrar hur livet hade sett ut om jag gjort ett enda val annorlunda för ett år sedan? 

 

Idag är det sjukstuga i Penthouse Engevi. Jag är dunderförkyld. Gick på lektion imorgon och hostade supermycket och som alltid när jag är sjuk så stannar läraren upp lektionen och frågar om jag är ok, gulligt men pinsamt. Har sedan lektionen suttit hemma och sökt efter något att skriva min disse om och håller på att fylla i en jobbansökan. Min försöta riktiga jobb ansökan till ett riktigt jobb. Startdatum är inte förrän September 2013 men sista ansökningsdag är den 29 Oktober så jag skriver och skriver. Ska snart traska upp till St Johns för dagens andra lektion, engetligen borde jag typ bädda ner mig i sängen och gå på kvällens lektion på Onsdag istället, men det känns dumt att skjuta upp grejor så det är bara för mig att man up och gå på kvällens lektion.