"You promised forever and a day and then you take it all away"
Nej så var det inte, he just promised Wednesday, and then took it all away.
Vissa saker går inte att beskriva, men jag gör det som är bäst för mig och det som ser bäst ut utifrån, så jag stängde av notifications från ännu en person på Facebook.
Vissa saker behöver jag inte se, så jag väljer att inte se dem.
Jag följer the #363 rule of relationship.
Snart är det nytt år och dags att börja på ett nytt kapitel i mitt liv,
sista terminen som student
och början på resten av mitt liv.
Så jag gör mitt bästa försök att röja upp skiten som samlats
i alla små vrån i magen, hjärtat och hjärnan
och gör plats för alla nya äventyr, minnnen och personer som ska få plats.
Det ar lagom latt att koncentrera sig nar "the big bad wolf" flasar en i nacken, speciellt nar det ar ett for tillfallet svart och omotiverande arbete om hans hemstad..
Det är knäppt att jag efter månader och att ha blivit behandlad sämre än en gammal disktrasa fortfarande håller en ginsta av hopp inom mig, men jag försöker hela tiden hitta nya vägen att övertala mig själv att det är för sent och att jag aldrig ska godta en ursäkt, trots att jag vet att den aldrig kommer att komma, troligtvis därför jag tillåter mig själv att hoppas. Det sägs ju ändå att det sista som lämnar människan är hoppet. Eller så kan man ju göra som grodan; att leva på hoppet. Anyways, så tror jag inte att det göra mig lyckligare, men å andra sidan så gör det mig inte olycklig heller.
Det finns en man som jag är så kär i. Han röst ger mig ett inre lugn, jag kan sitta och bara lyssna på honom och glömma bort världen omkring mig. Han heter Charlie Winston (albumet Hobo finns på Spotify). Hitade just en ny låt med honom, det gjorde mig till en glad chej.
Så jäkla bra låt va? Ååh jag är så kär, så kär som jag kan vara, iow Ami-kär. Hihi lever fortfarande på att han frågade efter mig, jag ska typ gifta mig med killen hihi. Jag är en tönt jag vet, hihi. Men kan inte låta bli, hihi. Tro inte på allt jag skriver.
Ihelgen gick vi en sväng i lite olika charity shops (second hand butiker där vinsten går till någon form av förening ex: cancer researsh and animal shelters) här i Worcester. Sprang då på en Busted skiva för £1, den blev min. Idag var vi inne på Cex, vilket är en butik som säljer begangnade filmer, spel, skivor osv, där hittade jag det andra albumet, det blev också mitt.
Cat my hat, jag vet inte om du har någon Busted skiva men det ligger en till dig i min byrå redo att skickas, behöver dock din nya adress!
För er som inte vet det så är Busted en brittpop band som hade sin storhetstid i början av 2000-talet. Jag älskade dem när jag var yngre och lyssnar fortfarande på deras musik.
Och varför köper jag då skivor på 10-talet känns kanske lite bakotsträvande? Men jag har kommit till att uppskatta cd-skivor har de mest för saken skull, samlarvärde (värde för mig), blir liksom lite varm i hjärat att sätta på skivan och lyssna på dem, som att ha något fysiskt av dem gör det mer äkta av det som de gjort, speciellt eftersom att gruppen är splittrad. När jag får mitt riktiga hem ska jag ställa upp dem i min bokhylla tillsammans med min Busted konsär dvd!
The Struts var ett av tre förband på McFlys spelning på Wembly som jag var på med Catte i våras, de spelade då denna låten och den har sedan dess funnits i mina tankar, jag älskar den.
Hörde denna på radion i morse när jag körde till jobbet, har sedan dess tänkt på den hela dagen så när jag kom hem blev det till att googla upp den. Den heter detsamma och sjungs av en man/kille vid namn Thomas Stenström. Jag gillaren!
Min nya hobby (då jag inte har tid för så många för tillfället) är att leta upp ny musik på Spotify (ny för mig alltså). Sprang över denna låt för tre dagar sedan och kan inte låta bli att älska den, rösten, musiken och lyriken, allt bara faller på plats och skapar denna sköna låt.
