Spillde ut kaffepressen med kaffe och kokande vatten i, utan lock over hema mig sjalv och koket i morse, medan jag stadade upp och bytte om sa brannde jag groten, det vill saga, jag hade en lysnade start pa dagen.. Nu ar klockan kvart over sju och jag funderar pa att lamna skolan for att ga hem och laga mig sjalv lite middag. Grejen ar den dock, att jag borjar bli fardig med en uppgift och lamnar jag skolan nu, sa tvivlar jag pa att jag kommer att komma tillbaka ikvall... hm.. tar en funderare pa den.

Sag denna bilden pa facebook och den har 117 likes samt fatt hur manga kommentarer som helst om hur bra och klockren den ar, alla verkar instamma i att utbildningen i Norrtalje ar av lag standard. However, kan jag inte halla med, nar jag ser vilka som kommenterat ar det inte de som hade ambition, de som gjorde laxorna och gjorde ett arligt forsok att lara sig nagot, nej de ar de som var "coola" och skolkade och tjuvrokte pa rasterna, alltsa inget att skylla pa skolorna i kommunen.

Jag gick grundskolan i Norrtalje och se var jag ar idag? Pluggar pa universitets niva i England, gar pa stipendium (fran Norrtalje) och presterar bra. Blir mattligt irriterad pa att de kastar skit pa kommuen och dess skolor som gett mig grunden till dar jag ar idag.

Traffade min nya personal tutor igar (den jag hade innan har slutat), hon sa at mig att inte prioritera bort arbeten utan att gora alla med lika mycket effort, for att jag inte kan forutse i vilken kurs jag kommer presstera bra sa nu ar det alltsa 100% x 4 som galler och jag har exakt 14 dagar pa mig. Lood luck Chuck..

Förra året fick jag beskedet när jag låg däckad efter operationen, i år kom det medan jag satt på biblioteket och käpnade med mina assignments. De hittar alltid rätt tidpunkt. Jag är en av de lyckliga stipendanterna som får stipendium för utlandsstudier av Roslagens Sparbank Stiftelser, WOHO!!!

Hur bra är inte det på en skala, speciellt eftersom att jag förra året satt i flera dagar med min ansökan medan jag i år satt ett par timmar. Gladare än jag är ju är nog svårt att hitta mig, tack vare Roslagens Sparbank så är mitt studielån cirka 80.000:- mindre än vad som var beräknat. Detta satt ju rätt bra, jag kan fortfarande skriva mig till saker och pressentera mig själv, vilket är ganska bra eftersom att jag snart ska börja söka jobb på riktigt.

 

Detta ska firas med en paus i pluggandet och Titanic i 3D med Olivia!

 

 

Vi gratulerar!

Du är en av tio stipendiater bland 18 sökande som får stipendium för läsåret 2012-2013. Vi har beslutat att ge dig ett stipendium på 37.000 SEK.

ww

Nu är det slut på det roliga för min del, om två veckor ska jag ha skrivit 12.000 ord... Det är bara att önska mig lycka till för jag har nog bara gjort 2000 av dessa so far..

Detta var första kommunikationen mellan oss på två månader och jag gick två x, woho (ja ni får skjuta mig).

Jag läste detta meddelande någon gång under natten, det kan var en trigger till att jag vaknade upp där jag gjorde. Jag vet att jag är dum som fortfarande bryr mig om honom och jag vet att jag inte ska ha någon form av kontakt med honom, så jag går hem med hans kompis för att påminna mig själv om att det aldrig kommer att bli vi och så förstör jag chansen som inte finns.. Det finns ingen logik.

Vaknade klockan 07:00 i Gate House, hur hamnade jag där? När gick jag från Bushies? Haha, slutet på kvällen, som tydligen var rätt tidigt för min del, är ett mysterium. Men jag hade en superbra dag igår, som började med socnes, mocca och tårt frukost med Olivia (jag insåg just attt jag har tårta kvar i kylen mums). Sen gick vi och solade innan jag skulle iväg på massage (skönt). Kvällen började på en italiensk resturang med mina närmaste här i Worcester sen fortstatte vi till en bar och sedan Sin och Bushies och någonstans på vägen gick det utför.. Jag överlevde i alla fall kvällen galant i klackar, var lite orolig över det innan det det gick super (tror jag i alla fall).

Det är knäppt att jag efter månader och att ha blivit behandlad sämre än en gammal disktrasa fortfarande håller en ginsta av hopp inom mig, men jag försöker hela tiden hitta nya vägen att övertala mig själv att det är för sent och att jag aldrig ska godta en ursäkt, trots att jag vet att den aldrig kommer att komma, troligtvis därför jag tillåter mig själv att hoppas. Det sägs ju ändå att det sista som lämnar människan är hoppet. Eller så kan man ju göra som grodan; att leva på hoppet. Anyways, så tror jag inte att det göra mig lyckligare, men å andra sidan så gör det mig inte olycklig heller.

Efter en månads villoväg, har jag insett att jag älskar och saknar mig blogg, här finns ju ändå mina ord och känslor från de senaste åren.

Jag började denna dagen med att brottas med träningsvärken från gårdagens run, och tvingade ut benen på prommenad, och det lär ju varit mitt bästa val. Solen lyste högt på himelen, vinden blåste hårt men oväntat varmt, luften doftade av vattendraget, nyklippt gräs, jord och grönska - jag fick återigen en första vår känsla, för hundrade gången i år, men det slår alltid lika härligt.

Annars har jag pluggat hela dagen och faktiskt fått en hel del gjort. Jag är en av få studenter som faktiskt börjat med mina assignments, men 12.000 ord ska in om tre veckor så jag tycker att det är lika bra att börja, även om jag egentligen vill spy på plugget och bädda ner mig i sängen och sova i tre veckor.

Mycket har hänt under min lilla blogg paus, påsken spenderades på Malta, där jag blev väl omhändertagen av Alexandras snälla föräldrar och partade loss med ett av Europas fulaste folkslag (å andra sidan är ju det vardag för mig, bor ju i England som måste vara ön gud glömde, då han glömde bort att skapa snyggingar här). Fick även för första gången i mitt liv träffa min socker söta systerdotter, det var ju inte helt fel.

Inte nog med det så hade jag i förrgår besök av min kära far, faster, farmor och farfar, äntligen har lite fler från min familj tagit del av min värld. Vi prommenerade och pubbade, riktigt trevligt.

Nu taggar jag till som tusan inför min födelsedag. Dagen då världen borde snurra runt mig, men jag kan försöka att inte ha så höga förhoppningar, det brukar oftast sluta med att jag blir besviken, men i år kanske jag slipper laga maten, baka tårtan och tvinga folk att träffa mig. Blir det samma senario i år som tidigare får jag väl helt enkelt bara supa mig redlöst full så jag glömmer av det!