Catte kom hit i eftermiddags och sällskapat mig när jag packat, gett mig tips samt färgat mitt hår. Allting i mitt liv går inte på räls nu, skulle bli mörkbrunt, men det är totalt kolsvart, men det är ju alltid kul att pröva nya saker. Aleks varnade mig faktiskt om färgen jag valde men jag hade redan köpt den så det var bara attt använda.

Har även bestämt träff med en dude här i Norrtälje när jag kommer tillbaka till Sverige sen, vi får se hur det blir med det. Nu ska jag hem till min stad och ha det fy jävla kul och spendera tid med världens underbaraste Emelie!!

Thats it, and thats all. Eeeeeeeeeeeeeeller?

Igår hade vi en riktigt bra kväll på Piren, det var inga jobbiga människor eller folk vi inte gillar där. Blev ut puffade klockan fem över tre då de vankades stängning som grädde på moset blev det lite efterfest på det hos en annan gamal marinare. Idag mådde jag till en början som en stjärna (inte som AW, oj förlåt för tidigt att skämta om, supertråkigt det som hänt, rip) sen sommnade jag medan Aleks och Elin lekte detektivbyrå, med mission att hitta ett nummer till en kille (de lyckades), under kvällen har min stjärnglas bleknat, trött, ont i magen, och lagomt virrig. Nu ska jag åter återhämta mig för att orka med morgonens jobb 14h, *cashing*.

Håller på att krypa ur mitt eget skinn av längtan och förväntan. Bara nio dagar kvar nu tills jag ska åka hem till min stad, flytta in i min första egna lägenhet, umgås med Emelie igen, dansa loss på Bushies!

Jag måste sluta minnas.

För varje sekund som går kommer jag ihåg ännu en detalj.

Saknaden börjar att växa inom mig.

Jag vill inte sakna, jag vill inte känna.

Trots att jag vet och tror att han vet att det aldrig någonsin kommer att fungerar så vill vi båda någonstans i hjärtat att det en dag ska göra det.

Jag kommer att dö den dagen jag ser honom med någon annan, för jag ser honom fortfarande som min, oavestt vad jag gör eller med vem. Jag har lärt mig att förstå honom mer av att vara här och plågas av minnen som tidigare varit glömda, förträngda i en del av hjärnan som inte används i mitt vardagliga liv.

Jag lider, han lider och omgiviningen lider. Även om lidelsen inte är outhärdlig, så är den påfrestande på alla parter.

Jag vill få ett avslut. Hur jobbigt det än kommer att vara måste vi släppa varandra en sista gång.

-Kommer i mina knakjeans igen, inköpa in france sommaren 2009, woho!

-Jobbar 23h i helgen och det är ob på det.

-Åker snart till Worcester.

-Har ett gäng underbara vänner här.

-Såg några snygga killar idag (har typ sett två killar jag tycker är snygga sen jag kom till Sverige)

-En av mina bästa vänner emigrerar till mitt land till hösten.

-Ett sms är ett sms, och en början eller ett slut, det kan bara bli bättre.

-Gjorde ett ordentligt kap på H&M igår, en snygg skjorta för 50:- plus nagellack (lämnade alla mina i Woostah så kul att kunna sätta färg på dem igen).

Något jag på vissa plan är så duktig på men värdelös på andra.

Jag har till exempel varit på gymmet tre gånger denna vecka.

Dock tänkte jag nyss göra något som jag hållt mig i cirka sex veckor ifrån att göra.. Höra av mig till rockstjärnan #2. Men jag lyckades hålla mig.

Kanske att jag har rätt bra självdiciplin ändå..

Får se om det blir en sväng på Salt ikväll eller inte. Börjar 07:30 imorgon och kör dubbelt slutar 14 på macken och börjar sedan 15 och jobbar till 22 på gruppboendet... Diciplin?

Jag har mått så dåligt i detta hus. Har längtat bort så många gånger. Oräkliga nätter har jag gråtit mig själv till sömns. Jag kan inte komma ihåg hur ofta jag drömt om att komma bort härifrån. Men det var mitt hem, min trygghet, min säkra zon, min oas.

Det är väl som med allt annat när tiden går, att man kommer ihåg det som var bra och inte det som var dåligt, det är väl även därför de sägs att "det var bättre förr". Det är väl därför jag nu kan minnas min tid med Kristoffer med bara glädje, jag kan tänka tillbaka på den och sakna den, för att jag fått distans till det vi hade. Det är väl även därför jag kan sakna detta gula hus och se dess charm. Jag väljer att bara se det som var bra.

Mitt liv består av jobb, men mellan passen saknar jag, funderar jag, undrar jag. Varför måste saker som är bra ta slut?

Igår sov jag i mitt gamla rum. Att vara en främling i sittt eget hem är en känsla jag inte kan beskriva. Jag var ju hemma, men det är inte mitt hem längre. Jag ligger hemma i min säng nu, men detta är inte heller mitt hem. Just nu har jag inget hem. Det finns så många spår av mig kvar på ön, häftmassemärkerna på väggen där jag hade satt upp vykort, listen som är borttagen för att få plats med min garderob, tapeten som jag valt, hyllan som jag snickrat sitter fortfarande inne på toaletten.

Jag har inte längre någon aning om varför jag inte fick vara kvar på mitt gamla jobb, alla anledningar jag hört har visat sig inte stämma. Känner mig så galet sviken, jag tycker inte att man berömer någon för jobbet den gör och planerar kommande år, för att sedan inte låta personen vara kvar, det är fult och fel. Jag ska aldirg mer arbeta för någon som jag känner sedan innan, man ska inte blanda in känslor i  jobbet. Jobb är jobb och inget annat, sviken kan man bli i andra avdelningar av livet.

Förstod just att jag och den nya rockstjärnan inte kommer att ses igen. I alla fall inte på det sättet som vi sågs på innan. Vet inte om jag ens ville träffa honom igen, trodde det, eller så var det som vanligt att jag vill att han ska vilja träffa mig, men får lyssna på det Sean säger i Burlesqe "You snooze you lose pretty boy", har ju inte hört ett ord från människan sen jag kom till Sverige, men å andra sidan har jag inte hört av mig heller, jag är inte den som dömmer, den som bryr sig, men jag gillar att lämmna mina dörrar öppna.

Jag längtar bort, för nu tynger alla känslor mitt hjärta igen och jag vill bara bort. Jag vill åka hem, men juste jag är ju hemlös.

Jag är alltid på väg någonstans just nu, halva garderoben finns i bilen.. Jag som tyckte att jag bodde i en resväska förut, det är ingenting jämfört med nu.

Kollade just in Skopunkens hemsida och såg att de säljer mina favoritskor of all times fortfarande, funderar på att köpa på mig ett lager senare i sommar, de har ju rätt schyssta erbjudanden vid flerköp.

Din Sko har också några varianter, deras skor ser ut att vara av bättre kvalité, får nog dra in till stan och kika.

Jag är allergisk mot en sak och det är människor som bråkar.

Jobbade första dubbelpasset idag, och det gick ju kalle kannoners. Var en lugn dag på nya jobbet och jag fick massa tider för juli, inga i augusti än men det kanske kommer annars har jag ju blivit lovad massa tider i augusti på Macken så det löser sig nog.

Försökte just peka på laptop skärmen och byta flik.. Det funkade inte.. Ännu fler arbetsskador.. Haha. (Har touchscreen på datorn på Macken)

I övrigt går livet bra också. Gjorde min andra introdag på nya jobbet idag, gick bra det med och fick just ett sms om ett extra pass på Macken så det rullar på. Har även just bokat biljetter till Worcester för min summer trip, woho, jag kunde inte vara lyckligare så nu hoppas jag att mina tre och en halv veckor fyllda av jobb går fort så att jag snart sitter på planet på väg ner!

Blir förundrad av min egen fantastiska resa till paradiset när jag berättar om den för mina nya kollegor och bekanta. Trots att det både är bland det jobbigaste som finns att se tillbaka så fyller det mig till större del av lycka än smärta. Jag är stolt över mig själv för de val jag gjort.

Trött brud på nattbussen på väg hem från Halmstad, lättad, nervös och förväntasfull.

Nervös brud på planet påväg till London för första gången, fick ett underbart välkommnade av England med vy över Westminister och London Eye och någon som väntade på Heathrow.

Njöt från början av att leva i landet långt borta och att bo själv.

Försökte från början att vara en seriös pluggbrud.

Nytt år, nytt hår och en hårdhudad singelbrud kom fram.

Som blev en galen partypingla.

Men jag lyckades hålla betygen uppe och har aldrig missat eller varit sen till en deadline!

Gjorde vad jag ville även om det betydde att åka hem till någon vid midnatt och gå i spöregn hem och ändå ha världens största leende på läpparna.

Har funnit fantastiska vänner och väntar och längtar något otroligt tills jag får återse dem.

Lämnade Worcester tillfreds med livet och med mig själv och snart är Caroline 2.0 på plats igen. För att åter igen leva livet jag valt, där depression, missade deadlines, olycklig kärlek och annat trams inte existerar.

I veckan fyllde Terror 20 så igår det blev det firning av henne. Började med att hon hade bjudit in ett super tjejgäng, det serverades underbar bål, god middag och cheesecake, sen gick vi loss på SingStar, det var jättetrevligt. Sen drog vi till Piren. Där skapades det kaos och redan från början blev jag otaggad på grund av spöken från förr. Men i det stora hela så var det en toppenkväll, även om gamla sår revs upp och jag känner mig som en ond häxa igen. Kul.

Det gick att glömma och gå vidare när ingenting fanns att påminna om vad som en gång var, men när allt är en reminder och det förslutna får nuet att stanna upp är det inte lätt. Det är fucked up och det är inte kul. Jag vill inte vara kvar här, jag vill inte att han ska hata mig, jag vill att vi ska kunna leva våra liv utan att vara i vägen för varann och att våra vägar ska kunna mötas utan att det ska skada någon.

Det var så lätt att glömma allt som var bra och komma ihåg det som var dåligt, men nu kommer alla minnen tillbaka. Det suger.

En dag hoppas jag att vi kan mötas, utan att ha klumpen i magen. Jag hoppas att vi kan se tillbaka på det vi hade och le. Jag hoppas att vi kan glädjas åt dagen och det förflutna.

Råkade bara ramla in på Bubbelrooms hemsida (ja faktiskt, det är inte en sida jag normalt besöker) och där fann jag mina dröm träningsbyxor som jag dregglat efter så länge på rea för 169:-, jag tänkte inte ens, utan klick sa det och snart skickas de till mig, jag längar!!

Frihet.

Efter jobbet bär det av till Aleks för lite fredasmys, och sen hem och hinna få lite sömn innan det är dags att fara til jobbet igen. Är helt slut idag så längtar redan tills jag får bädda ner mig igen, tror att de där 2,5-3h sömn igårnatt satte sina spår. Men jag är ju ung så lite förlorad sömn ska inte hindra mig från något.

Linslus?

Håret är som en svintotuss. Ett stort fågelbo. Dags att höra av mig till frisören nu!!! På riktigt alltså, fröken "jag gör det sen" är tillbaka. Jag borde lära mig att göra saker på en gång, det brukar ju bli bäst så. Ta bara mitt nya jobb till exempel, Selma tipsade mig och sa åt mig att ringa på en gång, jag tänkte skjuta på det men hon fick mig att ringa på en gång och tur var ju det! Tillbaka till dagens I-lands problem (bortsett från den svindyra soppan (bensin alltså) så vet jag inte om jag ska låta håret bli solblekt eller om jag ska slänga i en mörkare färg igen. Något tips? Nu ska jag dränka topparna i cerum innan jag hoppar i säng