En dag ska jag "walk down the aisle" i en klänning som denna och i slutet av den ska jag möta min prins.

 

Jag tror inte att jag kommer att träffa honom snart, men en dag ska jag träffa honom.

 

Han ska överaska mig med en hemalagad middag, levande ljus och röda rosor, efter middagen bjuder han upp mig på dans till "Paulo Nutini - No other way" som han spelar på gramofon... Jag berättade just detta för Elin och Olivia som snabbt konstaterade att jag kommer att bli galet besviken om jag fortsätter att drömma om detta (och ja jag är medveten om att det nog är omöjligt att hitta Paulo Nutini på vinyl, men det var inte poängen). 

Men jag vill inte bli besviken, det måste ju finnas en människa där ute som har en romantisk gen och som kan komma att tycka lite om mig.

 

Jag har länge tänkt att jag kanske ska acceptera det faktum att man inte ska kunna förvänta sig allt av den människa som man väljer att dela sitt liv med. Och det ska man inte, det är därför man har familj, arbetskamrater, bekanta och nära vänner av båda könen. Jag kommer aldrig hitta en kille som kan ersätta det jag har med Olivia, Aleks, Catte, Elin, Alexandra, Chris, eller någon annan av mina vänner. Men jag kan hitta någon jag kommer överens med och har roligt ihop, har passion med och känner starka känslor så är jag mer än nöjd. För så länge en person har det, är jag villig är dela mitt liv med den och på sidan av kan jag ha vänner jag kan deepa med, ha aproligt med och som gillar att göra saker som min prins inte gillar. Det enda jag tycker att man kan förvänta sig av den personen som man väljer att gifta sig med är kärlek, passion och stöd, och seriöst hur svårt ska det vara att hitta?

 

Nej jag fortsätter att tro på den där stora kärleken och om det är en sak jag ska göra innan jag dör så är det att ha mitt sagobröllop.