Det är knäppt att jag efter månader och att ha blivit behandlad sämre än en gammal disktrasa fortfarande håller en ginsta av hopp inom mig, men jag försöker hela tiden hitta nya vägen att övertala mig själv att det är för sent och att jag aldrig ska godta en ursäkt, trots att jag vet att den aldrig kommer att komma, troligtvis därför jag tillåter mig själv att hoppas. Det sägs ju ändå att det sista som lämnar människan är hoppet. Eller så kan man ju göra som grodan; att leva på hoppet. Anyways, så tror jag inte att det göra mig lyckligare, men å andra sidan så gör det mig inte olycklig heller.