Jag har mått så dåligt i detta hus. Har längtat bort så många gånger. Oräkliga nätter har jag gråtit mig själv till sömns. Jag kan inte komma ihåg hur ofta jag drömt om att komma bort härifrån. Men det var mitt hem, min trygghet, min säkra zon, min oas.

Det är väl som med allt annat när tiden går, att man kommer ihåg det som var bra och inte det som var dåligt, det är väl även därför de sägs att "det var bättre förr". Det är väl därför jag nu kan minnas min tid med Kristoffer med bara glädje, jag kan tänka tillbaka på den och sakna den, för att jag fått distans till det vi hade. Det är väl även därför jag kan sakna detta gula hus och se dess charm. Jag väljer att bara se det som var bra.