Trots att jag vet och tror att han vet att det aldrig någonsin kommer att fungerar så vill vi båda någonstans i hjärtat att det en dag ska göra det.

Jag kommer att dö den dagen jag ser honom med någon annan, för jag ser honom fortfarande som min, oavestt vad jag gör eller med vem. Jag har lärt mig att förstå honom mer av att vara här och plågas av minnen som tidigare varit glömda, förträngda i en del av hjärnan som inte används i mitt vardagliga liv.

Jag lider, han lider och omgiviningen lider. Även om lidelsen inte är outhärdlig, så är den påfrestande på alla parter.

Jag vill få ett avslut. Hur jobbigt det än kommer att vara måste vi släppa varandra en sista gång.