Som jag en gång pratade med nästan dagligen. Han hade upplevt nästan allt jag stod inför och stöttade mig i alla lägen. Han var den jag ringde när jag bråkat med min syster och åkt hemmifrån, när jag kände mig tyngd på vecka nitton och när jag bara ville prata med någon. Någonting som jag idag inte kan beskriva hände och vi hördes inte på länge. Vi sågs, sen hördes vi inte på länge, vi sågs sen hördes vi inte på längre och så har det fortsatt. Oavsett vad kommer han alltid att finnas i mitt hjärta som en god vän och snart ska vi ses igen. Även om vår relation och vänskap aldrig kommer att bli som då, så känns det bra att kunna prata med honom. Förhoppningsvis kan han hjälpa mig att se på vissa saker ur ett annat perspektiv. Jag hatar att sakna vänner, men jag har insett att detta inte är en vän jag behöver sakna, för telefonen finns alltid i min ficka och han på andra sidan.