Det är kanske något jag stävar efter just nu, men ändå vill jag inte vara det. Det krävdes en fränling på tunnelbanan igår för att inse att jag inte är totalt osynlig, den enda hon gjorde var att fråga om tåget vi satt på gick till t-centralen, men hon valde att fråga mig av alla männsikor i vagnen och ingen annan, hon såg mig, just mig och det var precis vad jag behövde för stunden när jag satt där med gråten i ögonen efter att ha spenderat hela morgonen i tårar, med flera väskor och utan smink. Jag vill inte att alla ska veta, men ändå vill jag att alla ska veta.

Jag mår ärligt talat skit!

Jag har en sådann enorm ångest, jag har ingen energi eller ork, jag känner ingen lust att göra någonting. Detta är min anledning att jag är här, hos min pappa i Norrland. Detta är min egen tid. Min tid att göra något som kanske gör mig glad, en känsla jag inte haft på mycket länge. Men trots att jag är här och lovat att inte plugga någonting utan bara göra roliga saker, kommer jag inte i från ångesten om vad som kommer att hända när jag är tillbaka i Stockholm. Staden jag älskar, på skolan jag älskar men hatar, bland klasskamraterna jag älskar men spyr på. Ångensten om proven, talen och redovisningen försvinner inte. Jag kan inte sluta tänka på dem, jag kan inte sluta oroa mig. Jag kanske har för höga krav, men jag har mål. Mål jag vill nå, mål jag ska nå och detta göra mig inte oinpulsiv, detta gör mig inte galen det gör att jag vet vad jag vill göra och att jag ser ett liv efter Marina Läroverket, detta gör mig inte till något annat än mig själv. Jag vet vad jag vill och jag vill komma dit, jag vet att vägen är tuff och hård och nu har jag fastnat någonstans på vägen. Jag vill bara ta ett sabbatår, jag vill inte se Australien, Nya Zeeland eller Afrika, jag vill ha min utbildning jag vill ha mitt jobb och jag vill kunna språket jag älskar flytande, detta är det inget fel med!

Jag behöver hitta tillbaka till mig själv igen, jag behöver hitta de sakerna som jag blir glad av igen, för just nu är min "kul" faktor nere på rödaste röd (ni som spelat sims vet vad jag menar). Denna resa var till för MIG och endast mig. Jag vill inte att den ska bli förstörd av dumma skolarbeten och mina klasskamrater gör inte saken bättre för mig just nu. Jag vill tacka Aleksandra och Alexandra för att ni finns och alltid ger mig ett leende på läpparna, även när jag inte förtjänar det eller behäöver det, ni är så grymt bra för mig och jag älskar verkligen er.

Men just nu, önskar jag,  mig!!