Endast 10 dagar kvar men jag ser inte ljuset i tunneln. Känns som om jag kommer vara kvar här för alltid, som om det inte går att ta sig ur. Jag orkar verkligen inte mer, men jag får inte ut det i ord. Jag vill aldrig mer komma tillbaka, men samtidigt vill jag aldrig lämmna det. Hat-kärlek? Just nu är jag bara så less, så trött och så omotiverad att jag kräks. 

Med bultande huvud fyllt med bomull, en kropp så trött och tung att jag knappt orkar skriva på datorn och en självdiceplin och vilja som är som bortblåst ska jag försöka ta mig igenom. Fast det är fan inte kul och det är fan inte lätt.