Är in världsmetropolen Ånge nu. Ligger här i sängen och njuter av första internet kontakten på fyra dagar. Det är nog egetnligen ganska illa hur beroende jag är av internet men men. Åkte ju till farmor och farfar i torsdags, möttes av en leende farfar på flygplatsen och hann in mycket mer än hem och packa upp innan det hemska beskedet kom. Jag kan fortfarande inte fatta det. Det går inte in. Det sägs att kärleken övervinner allt, jag hoppas verkligen på att den gör det, att kärleken kan övervinna döden. Det är vad det är, detta är något jag inte kan blunda för, hur mycket jag än vill och hur mycket jag än önskar. Jag ber, jag är skräckslagen, jag är orolig, jag är tom, jag har inga ord. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra så jag ber och jag hoppas. Det sägs att hoppet är det sista som lämmnar en och vi har hopp. Hon vill att vi ska leva i nuet, men det är svårt. Framtiden kommer, jag önskar jag kunde stoppa den.