Tänk att jag varit liten. Svårt att tro ibland. Idag har jag kollat igenom massa fotoalbum. Jag blir chockad när jag ser vissa bilder och kommer ihåg då de tagits, ser på mig och inser hur liten jag var. Skolavslutningen i ettan, jag kommer ihåg nervositeten och mina vänner brevid mig, vi var inte så där små, vi var ju stora flickor som just gått hela ettan, vi var ju stora, vi gick i skolan! Men tiden går, och den går fort jag kommer fortfarande ihåg många av de händelserna som jag idag sett i bild som igår.

Om två veckor är jag vuxen på papperet, hur hände detta och framförallt när? Det känns som om jag varit så involverad i livets små detaljer att jag glömmt bort tiden, vart tog den vägen? Helt plötsligt står jag här på kanten till vuxenvärlden och mamma påpekar hela tiden hur jag samlar vuxenpoäng när jag pratar planer, jobb, banker, icakort, körkort, papper osv. Vuxna och äldre har alltid sagt till mig "ta vara på din barndom, du får den inte igen", nu förstår jag den sanna innebörden av den meningen.