Idag är det exakt en månad sedan jag ensam satte mig i en bil och lämnade Moxa och en stor del av mitt hjärta bakom mig. För exakt en månad sedan sa jag hejdå till några av de mest facinerande, intressanta, interlektuella, accepterande, open minded, roliga, trevliga, mysiga människorna som jag någonsin träffat. Jag kramade om dem och kände en stor klump i hjärtat när jag åkte i väg mot flygplatsen i Bukarest. 

 

En månad är inte mycket, samtidigt som det känns som om jag just var där och upplevde BSU, lärde mig om Rumänien, kreativitet, mig själv och andra kulturer så känns det som om det var en evighet sedan. Jag kan inte vänta tills nästa sommar då vi pratat om att ha en reunion, alla kommer inte komma men i alla fall det lilla gänget som jag hängde med större delen av sista veckan. 

 

Worcester är mitt hem och jag trivs som handen i hansken här, men om hemma är där sitt hjärta är så är mitt hem även i Rumänien och i resten av världen från Mexico till Azerbaijan. De är få saker jag kan säga att jag älskar och verkligen mena det, men jag älskade varje sekund av mina sexton dagar i Rumänien, även om det var varmt som satan, jag var galet bakis eller superstressad över arbeten så ville jag inte därifrån.