Jag har senaste tiden predrikat för alla mina vänner om att ta tag i allt vi vill göra och göra det nu innan det är för sent. Om några månader är vi klara med uni och alla kommer att flytta iväg till olika städer och länder, de flesta av våra bekanta och vänner här kommer vi troligtvis aldrig att träffa igen. Så nu är det dags att göra de sakerna vi alltid velat göra, ställa frågorna vi vill ha svar på och berätta det vi velat säga till de personerna. Vi måste ta alla dessa chanser för att kunna leva livet fullt ut. Ingen ska behöva leva med ånger om att inte gjort det man vill göra, ingen av oss ska behöva tänka tillbaka på uni tiden och undra "what if..". 

 

Detta har jag alltså gått omkring och inspirerat de i min närhet med, men jag själv då? Har jag sagt det jag vill säga, ställt de där frågorna och gjort allt det jag vill göra? Nej, det har jag inte. Bör jag göra det? Ja. Då kommer nästa fråga, vågar jag göra det? Kanske. 

 

Det finns en kille här i stan som är bland det finaste jag sett och inte nog med det utan han är nog den snällaste, trevligaste och gentlemana lika dude jag träffat här. Jag hade en chans med honom en gång för flera månader sedan. Jag tog den lite halvt och har sedan dess undrat hur det skulle vara att spendera lite mera tid med honom. Jag har sett honom ute ett par gånger sedan jag kom tillbaka och vi har alltid hälsat och pratat kort men artigt. Sist jag såg honom stod jag några meter bort och fnittrade och ville inget hellre än att gå fram och prata med honom, men jag var för feg. Så när jag ser honom nästa gång ska jag ta och mana upp mig och gå fram och prata med honom.