Aldrig ska man vara säker på att de har försvunnit.

För när allt återgått till det normala, 

eller ersatt av något nytt är nog sättet att formulera det på.

Så kommer de tillbaka,

med ny kraft.

 

Jag är egentligen ingen hatisk människa,

inte ens när jag har anledning till att hata.

Men ingen kan förstå, 

för ingen var där,

utom vi.

 

Vi är de enda som kände det där

just då.

Kanske är det just därför situationen korrupterade.

Det är därför jag regarerar så starkt på ett par ord

som jag inte behövde höra.

Det finns bara en som kan förklara.

Den enda jag inte kan prata med.

 

Jag förstår varje myt, novell och roman 

om de nattliga demonerna.

Vissa kallar de vampyrer

som om natten suger livet ur folk,

andra varulvar

som i månljus förvandlas in till ett otäckt monster.

 

Jag kallar det ingenting, 

men jag vet känslan.

Jag har mått musten ur sugen och

träffat monstret.

 

276 dagar av ovisshet,

början på oändligheten.

Eller så gör jag ett halsband av vitlök,

ser till att det inte är fullmåne och ger

ett sista försök bekämpa

det som jagad mig så många mörka nätter.

 

Fast jag slår nog bara igen laptopen,

lägger huvudet mot kudden,

låter taknarna ta över

och förhoppningsvis försvinner de

när dagen åter gryr.

Då fortsätter vardagen och

jag är fri.

Tids nog tar nya änglar och demoner över,

tills något händer och han

kommer tillbaka med ny kraft.