Jag vill vara beroende av min mamma. Jag är en morsgis. Jag tycker om att samtala med henne, hon är ju min bästa vän, men distans tär på alla förhållanden.

Jag älskar att jobba, jag älskar att träffa nya människor, jag älskar att tjäna pengar, ändå vågar jag inte söka jobb här för att jag känner att språkbarriären är ett hinder. Man ska inte skylla på andra, men så fort jag pratar med någon ny ekar Arvids ord i mitt huvud om hur dålig jag är på engelska. Tack för att du skadat mig för livet asshole. Tack till mig själv som sätter upp hinder för mig.

Jag önskar jag kunde gå om gymnasiet, med samma klass och vara den jag är idag, istället för den jag var då. Jag önskar att jag kunde se Europa med dessa ögon.

Idag tillåter jag mig att gråta, idag behöver jag inte vara stark eller stolt. Jag är inte ledsen, tvärtom; jag glädjs åt allt i min omgivning, den fantastiskt fina staden jag bor i, mina fina vänner, att jag är den jag är, att jag är här jag är och gör det jag gör.

Jag skrev just i min dagbok att jag har ett trött hjärta som inte vet var den ska finna energi, eller om det ens finns någon energi att finna. Är det bäst att träffa många utan att känna eller ingen utan att känna, vad gör det för skillnad? Kärlek är inget man kan leta efter, kärlek är någon som bara kommer. Kärlek handlar om stunden, det är därför Mr. Right Now finns och inte Mr.Right, för i just den stunden man känner kärlek är det rätt oavsett hur det slutar. Inte för att jag kan tillåta mig själv att ha en åsikt om någon jag inte har den blekaste aning om. Men jag är nog en smygoptimist som hoppas på att när den rätta tiden kommer, så kommer även mitt hjärta att vakna.

Dagboken och jag har hittat tillbaka, men mina ord är borta, jag fann dem när jag var 14 och tappade dem när jag var 18. Jag var en gång i tiden så duktig på att använda det svenska språket och kunde verkligen måla med det, jag är fortfarande imponerad av det jag skrev när jag var yngre. Jag vill ha tillbaka mina ord.

Detta är den sentementala subjektiva sanningen ikväll, dock har jag inte hjärta till att helt och hållet smälta in i dysterheten. Jag fäller inte en tår, trots att jag saknar mamma så att jag går sönder, jo där kom den, en. Ingen kan förstå en förvirrad själ, inte ens en själv, men jag måste nog bara acceptera att det tillhör livet att vara förvirrad. Jag kan inte kontrollera saker omkring mig, uppenbarligen, det är någon jag trilskas med varje dag, inget blir som jag föreställt mig, jag antar det är därför jag försöker så gott det går att kontrollera mig själv, men inte ens det fungerar, fail.