Jag har växt något enormt sen jag kom hit. Inte bara att jag lär mig saker på uni och förbättrat engelskan (eller hoppas jag gjort det i alla fall), utan att bo själv, eget ansvar för mina stuider och att möta motgångarna istället för att låta dem äta upp mig. När jag tänker tillbaka på mig själv innan jul och mig idag, är det som svart och vittt, två skilda personer. Jag säger dock inte att livet är en dans på rosor för det är det aldrig, men detta är min tid att göra mina misstag, lära mig av dem, göra fler misstag och till slut blir det nog en klock kvinna av mig också.

Jag är rädd för att komma tillbaka till Sverige. Rädd för att tappa den jag är här och gå tillbaka till någon jag inte ens vill komma ihåg att jag varit. Jag vill inte åka på en släng av deprision under sommaren, för jag vet hur mycket det skulle förstöra för mig.

Jag blir inte kär i någon, men jag är kär i platsen och att lämna något man älskar är aldrig kul. Känns skönt att ha augusti tryggheten.