Mitt liv består av jobb, men mellan passen saknar jag, funderar jag, undrar jag. Varför måste saker som är bra ta slut?

Igår sov jag i mitt gamla rum. Att vara en främling i sittt eget hem är en känsla jag inte kan beskriva. Jag var ju hemma, men det är inte mitt hem längre. Jag ligger hemma i min säng nu, men detta är inte heller mitt hem. Just nu har jag inget hem. Det finns så många spår av mig kvar på ön, häftmassemärkerna på väggen där jag hade satt upp vykort, listen som är borttagen för att få plats med min garderob, tapeten som jag valt, hyllan som jag snickrat sitter fortfarande inne på toaletten.

Jag har inte längre någon aning om varför jag inte fick vara kvar på mitt gamla jobb, alla anledningar jag hört har visat sig inte stämma. Känner mig så galet sviken, jag tycker inte att man berömer någon för jobbet den gör och planerar kommande år, för att sedan inte låta personen vara kvar, det är fult och fel. Jag ska aldirg mer arbeta för någon som jag känner sedan innan, man ska inte blanda in känslor i  jobbet. Jobb är jobb och inget annat, sviken kan man bli i andra avdelningar av livet.

Förstod just att jag och den nya rockstjärnan inte kommer att ses igen. I alla fall inte på det sättet som vi sågs på innan. Vet inte om jag ens ville träffa honom igen, trodde det, eller så var det som vanligt att jag vill att han ska vilja träffa mig, men får lyssna på det Sean säger i Burlesqe "You snooze you lose pretty boy", har ju inte hört ett ord från människan sen jag kom till Sverige, men å andra sidan har jag inte hört av mig heller, jag är inte den som dömmer, den som bryr sig, men jag gillar att lämmna mina dörrar öppna.

Jag längtar bort, för nu tynger alla känslor mitt hjärta igen och jag vill bara bort. Jag vill åka hem, men juste jag är ju hemlös.