Det gick att glömma och gå vidare när ingenting fanns att påminna om vad som en gång var, men när allt är en reminder och det förslutna får nuet att stanna upp är det inte lätt. Det är fucked up och det är inte kul. Jag vill inte vara kvar här, jag vill inte att han ska hata mig, jag vill att vi ska kunna leva våra liv utan att vara i vägen för varann och att våra vägar ska kunna mötas utan att det ska skada någon.

Det var så lätt att glömma allt som var bra och komma ihåg det som var dåligt, men nu kommer alla minnen tillbaka. Det suger.

En dag hoppas jag att vi kan mötas, utan att ha klumpen i magen. Jag hoppas att vi kan se tillbaka på det vi hade och le. Jag hoppas att vi kan glädjas åt dagen och det förflutna.