Saknaden är stor, oh ja. Jag är livrädd, skolan är snart slut och om vi inte rett ut detta är jag rädd att aldrig träffa dig igen. Räddslan växer starkare när jag ibland inte känner igen dig. Jag pratar med dig och jag vet inte vem du är längre. Jag är säker på att du säger samma sak om mig. Du åker. Jag kommer vara kvar.

Jag har haft känslan av ett totalt ointresse från din sida och därför inte orkat lägga ner någon energi. Du ser mina blogginlägg, du ser att mina tankar inte är samlade, men du vet inte känslan inom mig, du vet inte vad som hänt under våren på riktigt, du vet inte om mina djupa sår längre och jag hatar det. Jag tycker att du betett dig underligt och dåligt, jag isolerar mig för du vet inte hur mycket du sårar mig. Men jag skuldlägger dig inte.

Jag är rädd för att förlora dig och rädd för att vara med dig. Thats it and thats all. Vi borde ha pratat för flera månader sedan.