Ibland, mycket få stunder älskar jag att bo i skärgården, bara själva grejen att kunna dra till stranden innan jobbet exempelvis. Men att bo och jobba här ute blir rätt intensivt.

Jag har alltid varit en människa som hatar att misssa saker, íbland har jag gjort saker jag inte vill bara för att jag inte velat höra om att alla andra gjort det (inga farliga grjer). Nu när jag lever här ute är jag helt isolerad, jag har svårt att åka iväg och träffa folk på grund av mitt tajta schema och ingen kommer någonsin ut och hälsar på här, så hejdå det som kallades liv. Jag klagar inte, jag har ett jobb jag trivs med och jag har haft det jättetrevligt de senaste kvällarna med god mat, trevligt sällskap och vin, med det sticker till att se att andra gör saker och jag är exkluderad. Jag förstå att det är såhär min höst kommer se ut och jag får acceptera det men det är inte kul. Jag vill vara med, jag vill också ha kul.

Voldemort ville att vi skulle ses idag eller imorgon men det går ju inte till följd av jobbet. Just nu har jag ingen lust att jobba, utan jag vill träffa människor och intte behöva bry mig, men jag vet hur glad och stolt jag kommer att vara den 25 augusti när den stora lönen ramlar in.