Jag hatar varje stund mina tankar flyger iväg dit. Hatar ännu mer när jag går in på facebook och bloggar. Jag ångrar inte mitt val att inte följa med. Men jag bad om en sak och det var att jag inte ville veta när de åkte eller någonting om resan, men nu får jag det smetat i mitt ansikte. Jag kan inte direkt undvika att gå in på facebook på en måndad av rädsla av vad jag kanske kan se.

Jag har en kostig känsla i kroppen jag inte kännt på flera veckor. Så försöker rensa hjärnan och tänka på annat. Men när jag troligtvis är arbetslös efter imorgon, har ingen skola, jobb eller bostad fixad till hösten, mina vänskaper håller på att gå sönder, känns det förjävligt med detta också.



Det känns som om jag blir berövad på en av de bästa stunderna i mitt liv. Det är våra gator, butiker, karuseller, spårvagnar, strandprommenads prommenader, fontänbad, filmklipp, konstiga killar, sena middagar, billigt (äckligt) vin, crepsstånd, glasbarer med hundratals olika smaker.. Jag vet att allt det kommer att vara övermålat med nya minnen och känner ännu mer hur min bästa vän bara försvinner ur mitt liv. Självbekostat? Vem vet. Men jag är väl bara människa, eller vad är det de brukar säga?