Kan inte få ut den ur mitt huvud. Det gör ont. Och det gör ännu mer ont när jag vet att jag inte kan lägga skulden på dig, för innerst inne vet jag att den är min. Det gör ont att förstå. Det gör ont att gå vidare när jag egentligen bara vill sätta mig på en buss och åka till din stad.

Jag vill ha svar. Jag vill ha dig här. Jag vill skada dig. Jag gjorde samma sak i söndags som för tre månader sedan och jag kände ingenting, ingen ånger, ingen skuld, ingen ögon öppnare till vad jag vill ha.

Tack för att du isolerar mig från allt som känslor heter. Jag ska aldrig mer låta hjärtat hoppa till. Jag ska alltid undra, jag kommer alltid att fundera.

Träffade en vän till dig. Han visste inget om inget, eller så splade han dum för att få mig att berätta något som jag inte vet någonting om.

Min vän ser på mig att inget är som det ska. Hon ber mig förklara för henne någon dag, men vad ska jag säga när jag inte har några ord kvar. Hur ska jag förklara den sjuka situationen jag är i idag?

Jag bäddar ner mig igen, loggar ut från msn och facebook så jag inte ser ditt namn. Jag ber min lillebror att byta sitt så det inte hugger i magen när jag ser honom också. Jag bäddar ner mig i sängen och försöker glömma.