Det har alltid varit ett bignono för mig att överhuvudtaget överväga att inte gå klart gymnasiet. Tanken har aldrig funnits i mitt huvud att jag skulle vara en av dem som förhindrade en sådann enkel sak som öppnar så många dörrar. Jag har sett hur det gått för så många som inte gått klart skolan och tänkt att jag ska aldrig bli som dem. Det är inte så jag föreställt mig mitt liv. Men nu känns det vara en helt fullkommlig perfekt lösning, för ärligt talat: jag orkar inte mer, jag vill inte gå i skolan just nu.

När jag läser vad jag själv skrivit är det inte jag. När jag tänker om och tänker tanken jag just tänkt är det inte jag. När jag lyssnar på orden jag just sagt till min mamma, är det inte jag. Men ändå är det en tanke som om och om igen åker genom mitt huvud.

Jag skulle kunna åka iväg någonstans och tänka igenom, samla krafter och sakna skolan. Jag skulle kunna träffa alla dem som jag inte hinner träffa på grund av skolan.

Att komma tillbaka om ett år och gå med nya med människor, vara en del av LK08 istället för LK07. Att lära känna dem, hur skulle det vara? Att slippa dem jag går med idag skulle vara skönt, men hur i hela friden skulle det vara att gå LK utan dem?

Mamma säger att det här året kommer att gå fort. Om drygt två veckor är det dags att segla. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag har verkligen ingen lust att åka iväg, men samtidigt tänker jag inte inte göra det, sitta där när de andra kommit hem och inte varit en del av det skulle jag inte klara av. 

Efter seglingen är det fem veckor i skolan sedan jullov. Skola i fem veckor, sedan APU. Skola i en vecka sedan lov, för att sedan gå i skolan i fyra veckor sen blir det lov. Skola i sju veckor inklusive skiva och en långhelg sedan är det studenten. Detta betyder att jag har 26 veckor kvar i skolan, vilket för många kanske inte låter som någonting, men för mig känns som en evighet.

Mamma säger bit ihop, det är sista året. Men även om det är sista året, 26 veckor - är det så lång tid jag måste ha ork, energi och viljan att stå ut med de påfrestningar som skolan ger och klara av att göra de uppgifter som ges.

Jag är säker på att ni alla hört låten broken strings med nelly furtado och james morrison och när jag lyssnar på den tänker jag att det är just det jag gör nu. Jag spelar på trasiga strängar och resulatatet blir som om jag skulle spela inför idoljuryn. Jag känner för att åka någonstans och hela. Vart har jag ingen aning om, om det skulle hjälpa kan jag inte säga.

Om möjligheten överhuvudtaget finns för mig om jag mot förmodan väljer att inte fortsätta nu, att jag får komma tillbaka nästa år har jag ingen aning om.  Ändå lusläser jag LK08s seglingslogg för att få reda på mer om dem, för att en dag kanske jag är en del av dem. Allt jag vet för tillfället är att detta är ett alternativ som snurrar runt i mitt huvud.

Jag har alltid sagt att oavsett vad som händer i mitt liv ska jag ta studenten våren 10', just nu är jag inte så säker på det.